New York del I: Europa



Jag är i New York för att hälsa på min vän Tomas Reivinger, och för att ta del av hans fem år långa erfarenhet av mat i New York (Se bilden ovan). Utöver att vara allmän foodie spisar han också alsace-mat på Picnic Market & Cafe. Det är där jag börjar min resa. Resan från Newark var rätt hemsk, och tunnelbanan var lika seg som luftkonditionerad. Jag mår lite konstigt när jag ramlar in på Picnic och frågar efter min vän. Min lur fungerar inte som den ska, så Tomas är smått ovetandes om att jag kommit fram. Jag beställer en hamburgare, såsom man gör, och väntar.

Maten kommer. Det är en öppen hamburgare, något som senare skulle visa sig vanligt förekommande. Köttet är “grass-fed organic” som sig bör. Smakar utmäkt. På toppen: Gruyere. Gott. De franska friterade som följer med vill jag inte kommentera, och när min vän kommer nerför gatan ser han besviken ut, som han nästan skämdes. Men det var en god burgare, väldigt god med Svenska mått mätt. Appropå hamburgare, varför finns inte briochebullen på svenska hamburgerställen?

Han släppte ut mig på stan och gick in i köket. Jag tar mig ner till Lafayette street. Vet inte riktigt varför, namnet ringde i mitt huvud och jag mådde fortfarande lite märkligt efter resan, trots att hamburgaren började ge effekt. Jag går oplanerat runt på gatorna, Broadway, Prince street, Spring Street utan någon egentlig tanke. Jag tänkte Kaffe. Mitt mål med resan var att inte äta ett enda mediokert mål mat. Kaffet däremot, hade jag däremot låga förväntningar på.

Jag gick förbi Starbucks och ställde mig i den enormt långa kön på Think Coffee. Det såg ut ungefär som jag tänker mig att det första Starbucks såg ut, eller som en monstruös, Amerikansk version av Monmouth Coffee i London eller en ännu mer monstruös version av Mauritz i Göteborg. Mycket trä och kaffesäckar, trälådor och tidningar. Väldigt “funky” “baristor”. Kakutbudet gjorde mig livrädd. Kopparna likaså. Men stället ingav någon sorts förtroende. Du kunde välja mellan nästan fem olika bönblandningar och personalen verkade faktiskt kunnig. Beställde cappuccino, det är väl så man gör i New York? Den kom i en pappmugg, inga konstigheter. Smakar faktiskt alldeles utmärkt, om det inte hade varit för det bissart tjocka skummet. Jag vet inte om de använder någon lustig fetthalt på mjölken eller om de har “turbo blås” på maskinen. Kaffet är rostat någonstans i närheten och är en ganska standard arabicablandning. Inte sensationellt, men koppen slog mina förväntningar med “minst några meter”.

Som den goda “tjugonånting” från Stockholm jag är så går jag sedan och klipper mig på Freemans Sporting Club. Jag blev bara ganska nöjd. För att döda lite tid och jetlag kryper jag efteråt in i deras bar, belägen längre in i gränden.

Där dricker jag något de kallar Perfect old Pal bestående av Rye, campari, bitters och något mer. Bartendern gör ett utmärkt jobb och rör, rör, rör. En utmärkt coctail. Drick den.

Efter lite mer promenerande återvänder jag till Picnic. Denna gång ska min vän få visa sin sida av restaurangen. Den här gången väntar en Bicyclette på mig i baren. En del campari och två delar vin, serverat i ett platt champagneglas. Inte så dumt! Fergusreferenser… Kort därefter står en tallrik med MAT framför mig. Ännu en favorit: Konfiterat anklår. Till denna fantastiska skapelse kommer också Spätzle och blad. Spätzle låter ju väldigt tyskt, och det är det också, från Sydtyskland närmare bestämt. Trots detta har Alsacerna sedan länge tagit den till sig, och därför dyker den även upp här, på Upper west side NYC, en tidig höst 2009. Denna märkliga, och tyska, variant på pasta är underbar. Tror den dessutom kom i något slags baconrus. Bladen visar sig innehålla maskrosblad, som är bittert, bittert, men gott, gott. Jag är mer en nöjd och älskar helt plötsligt min vän, New York och mig själv.

Kvällen fortsätter i Williamsburg, Brooklyn. Vilket får mig att tänka på att jag kallar det här inlägget “…del I: Europa”. Coctailen på Freemans var ju inte särskilt europeiskt. Men det är Williamsburg sägs det. Svenskområde. Dock märkte jag inget av det. Vi dricker en öl och tar en taxi hem. Nu är klockan runt två på natten och jag har varit vaken i en bra bit över 30 timmar. Dags att sova.

Men jag valde ju att kalla detta inlägg “del I, inte “dag 1”, så än är det inte slut. Jag tänkte ju berätta om det europeiska New York. Jag spenderade mycket tid i East Village och på Lower East Side, och det hände många gånger att jag trodde jag befann mig i Europa. Har inget mer att säga om det.

En dag tog min vän mig till OTTO. Jag litar mycket på min vän, men var väl inte sådär jättesugen på pasta eller pizza, men okej. Stället ingår i Mario Batalis stall, och det väcker nog nyfikenhet hos de flesta foodies eller kockromantiker. Dessutom skulle priserna vara låga, sådär som stjärnkockar gör när de jobbat på den högsta skalan för länge. Interiören skulle vara inspirerad av en italiensk tågstation, vi kom dit vid den udda tiden fyra på eftermiddagen och stället var tomt. Det kändes inte som en tågstation. Vi slog oss ner i baren, och jag tror vi beställde en Bicyclette, jag minns inte riktigt. Efter att ha granska menyn, som inte innehöll några direkta överaskningar propsade min vän mig att beställa carbonaran. Jag tvekade, trots mina egna försök att få till DEN PERFEKTA carbonaran kändes det lite tråkigt. Men han lovade att jag inte skulle bli besviken. Så OK, jag tar den. Men först får vi in bröd från Sullivan street bakery, vilkas knådfria bröd jag bakat de senaste två åren. Ett väldigt gott ljust bröd, vackert och funktionellt inslaget i vitt papper. Trots detta har brödet tappat lite skorpa och stuns, men jag ger mig, det var grymt. Inlagda körsbär, tryffelhonung och dylikt dyker också upp. Men sen kommer CARBONARAN. Och det är den “by far” godaste jag ätit någonstans, någonsin. Min vän nickar åt min maniska blick och raljerar lite om att han kanske vispat äggvitorna eller något dylikt. Jag svamlar om vin, men det är förmodligen bara en makalös Pecorino jag tänker på. Vårlök återfinns också i underverket, grisbitsvalet är Pancetta. MAKALÖS. Min väns val med “sweet Italian Sausage”, vitlök och escarolesallad är om möjligt nästan ännu godare. Jag var såld. Efter att ha sprungit runt halva Italien får man bättre spagetti på en TV-kocks jävla budgetrestaurang i New York. jag nästan skäms. God ost fick vi också. Och det bästa bemötandet… Priset för pastan var nio dollar, det är kanske 75 kronor. Jag förstår inte.





Det bör nämnas att när jag återkommer två dagar senare, vid niotiden på kvällen så hamnar vi i en kö som värdinnan uppskattar till ca. 45 minuter. Vi tar en promenad och återvänder efter en halvtimma. Vi har fått ett kvitto med ett Italienskt ortnamn på. Detta namn ska dyka upp på en sådan där snurrtavla. Stället ser ´ju ut som en tågstation. Aha! Efter en timma frågar vi värdinnan om vi missat vår destination. Hon säger då att nejdå, det kan ta en timma till: “I said 45 minutes to an hour, to two hours”. Helvete också. Vi är hungriga och ger upp. Hamnar på Patsys, en inte alls lika charmig Amerikan Italienare. Jag är bitter. Men kaffet hos OTTO smakade skit. Lite som i stora delar av Italien faktiskt.

Lite mer om kaffe kanske? Ja! Jag hävdar bestämt att jag aldrig druckit bättre kaffe än i New York. Det låter som effektsökeri men är alldeles sant. Efter den positiva överaskningen på Think Coffee trodde jag att jag bara haft tur. Men senare samma dag ramlar jag in på Gimme Coffee!. Min första tanke, vad är det här med de

generiska namnen? Jag kommer aldrig komma ihåg namnet på de här ställerna. Jag går in och beställer en enkel espresso. Som svar får jag “Sorry man, we only do triple risterettos”. Vad i helvete tänkte jag! Låter ju helt sjukt. Men jag iakttog och de vann. Det som först lät så konstigt var i själva verket ett hantag med ett djupare filter, där han pressade ner tre gånger så mycket kaffe än brukligt för en dubbel, och gjorde sedan en enkel espresso på detta. Allt utfört i ett nakenfilter. Smakade helt fantastiskt. Gimme Coffee har även en filial i Brooklyn samt några upstate.

En minst lika god kopp kaffe kan du dricka på Everyman Espresso. Även här på det så typiskt amerikanska nakenfiltret. Snyggt. Passa också på att kolla in Stock Vintage mittemot, en affär som fungerar utmärkt som museum om du gillar amerikanska arbetskläder från 1920-40talen.

Ni bör också dricka kaffe på Ninth Street Espresso

, vilka sägs vara “originalet”, de som först tog gott kaffe till New York.

Det minst Europeiska är att det är så förbannat svårt att hitta Fernet Branca i den här staden. Men den finns. OTTO och style=”font-style:italic;”>Pastis är svaret. Om du går till Pastis tidigt på mogonen kan du också få se skräddaren Thom Browne äta frukost. Om du dricker Fernet till Frukost är din ensak.

Adresser:

Picnic Market & Cafe

2665 Broadway

Between 101 & 102, on the west side of the street, Upper West Side

Freemans Sporting Club & Freemans Restaurant

End of Freeman Alley, off Rivington Street, Lower East Side

OTTO

One Fifth Avenue, Manhattan

Think Coffee

248 Mercer St, nära Washington Park

Gimme Coffee!

228 Mott St, off spring St., Nolita, Manhattan

Everyman Espresso

13th st/2nd Avenue, East Village

Ninth Street Espresso

Ja, nionde gatan, i höjd med Aveny C och D tror jag. Alphabet city/East Village

Pastis

9 9th Ave, Meatpacking District




5 Comments

  1. Claes wrote:

    Ja! jag vill minnas att jag och tomas besökte OTTO en gång eller två, grymt bra. Och mycket, mycket god mat överlag, hela tiden – men fan, jag fick mig nog inte många koppar gott kaffe, visste dock inte vad jag skulle leta efter. Ses snart hoppas jag – kom ner till gbg om en vecka eller framåt när tomas är tillbaka så spisar vi dagen/dagarna ut. SMACK

  2. Anonymous wrote:

    Jag läste det! Tack för vykortet.

  3. Anna wrote:

    jag läste med! fint, skoj, jag vill också.

  4. Sebbe wrote:

    Vill läsa del 2, nu! / sebbe

  5. Caroline Borg wrote:

    Vad bra du skriver, del 2 pronto!