New York del III: Asien (100e inlägget!)

Redan över atlanten drabbades jag av Asien. Jag flög med Malaysian Airways. Deras tagline lyder ”Malysian Hospatility”, något jag grubblar på än idag. Vad betyder det? Varma Leenden? Det fick jag. Sedan sprang de runt och försökte hälla i oss öl, alldeles för ivrigt, så jag bad om en ögonmask. Några timmar senare skulle jag äta lunch, vilken jag inte känner att jag behöver kommentera kvalitén på, men den innehöll en odelad körsbärstomat som jag stoppade i munnen, slant på och bet mig i tungan. Inte kul alls.

Planen var att äta mycket bra kinamat väl framme. China town finns, sägs det. Jag kom bara till Canal Street, vilket knappt räknas. Detta grämer mig något ofantligt. Precis som med tacos har jag ingen riktig relation till kinamat, varken den ”svenska” eller ”autentiska”. Ta mig till Kina, nu.

Men det finns fler länder än Kina i Asien. Ett land heter Korea. Därifrån härstammar David Chang, Momofokus skapare. Hade som ni sett redan på förhand bestämt mig att det här är mitt ställe. Det finns en bild på en rökandes Fergus Henderson utanför Momofoku rökandes i samband med ett av hans gästspel där. ”Keeping it real” löd bildtexten, bara en sådan sak.

Mitt första fysiska var med Momofoku KO. Det var stängt, igengallrat, ointagligt. Alltid fullt. En gata upp ligger Momofoku Ssäm Bar. Öppet, inbjudande och alltid tillgängligt, om du har tålamod att köa. Eller kommer själv, såsom undertecknad gjorde. Boom, in i baren bara. Inga konstigheter. Mittemot mig hänger John McEnroe, inramad. Musiken är HÖG. Kyparen och jag säger ”sorry?” ett antal gånger innan min ”cured hamachi” dök upp. Underbart rosa, salt och silkeslen. Konsistenserna var en fröjd, små, små, rostade, krispiga ”puffar”, torkat, frasigt sjögräs och wasabi i rinnande form gjorde anrättningen fullkomlig. Rätt nummer två var till att bli grishuvud. Serveringen påminde inte alls om den jag själv presenterat några veckor tidigare, men väl från den jag åt på St. John Bread & Wine ett år tidigare. Detta sätt att tillaga grishuvud kallas Bath Chap, vilket jag inte visste då, men som jag naturligtvis återkommer till senare. Det de gjort med huvudet hursomhelst är att de först brässerat det, sedan skrapat av allt ätbart från skallbenen och format små kakor. Dessa friteras sedan. Det låter kanske märkligt, men resultatet är en succé! På något vis verkar de kunna portionera ut rätt mängd av huvudets innehåll i varje kaka. Verkligen en smaksensation, hela huvudet på 7 centimeter i diameter. Säkert mer smakfullt serverat enligt somliga. Ett av tillbehören var persika, vilket är en frukt. Jag har alltid avskytt vad jag kallat ”frukt i mat”, men i sammanhanget fungerade detta bra. Friterat grishuvud och persika, makes sense, kändes självklart, som häst och kärra ungefär.




Slutligen åt jag dessert. Det var någon slags paj. Förlåt, men jag kan inte minnas vad det var jag åt. Den var hemskt kall. Isbit. För mycket, för söt. Det låg jordgubbar på den.

Är du en sockergris skall du istället gå runt hörnet till Momfoku Milk bar. Där gör de glass, milkshakes och kakor. Inte så söt lät deras glass på saltgurka. Efter att ha frågat hur den smakar och fått en tveksam men entusiastisk min från glasstjejen får jag ett smakprov. Det var väldigt märkligt! Smakade verkligen precis som saltgurka. Gott? Äckligt? Bestämde mig för gott men ville verkligen inte ha mer än två skedar. Beställde istället en milkshake på flingmjölk och kanel. Flingmjölk är alltså ”cereal infused milk” vilket måste betyda mjölk som de låtet dra med flingor och sedan silat bort flingorna, ni vet precis hur det smakar! Gott.

Tredje och sista Momofokubesöket var en lunch, även denna skulle intas ensam, på Momofoku Noodle bar. Jag bestämde mig redan på förhand att beställa det allra billigaste på menyn. Detta visade sig vara nudlar med ingefära, sjögräs och saltgurka. Ständigt denna saltgurka, och den här var salt! Resans första vegetariska mål, kändes bra. Jättegott, visst, men som sittandes i baren såg jag all mat som skulle ut och ångrade flera gånger mitt ”snåla” val. Nåväl, det var rimligt och bra för mig. Men det var här det verkligen gick upp för mig att jag inte någonstans är trött på pork belly, eller grissida på svenska. Mannen brevid mig fotograferade också sin mat. Han var också själv. Som så många andra gånger under resans gång talade jag snart med en främling. Vi skrattade lite åt oss själva och varandra. Han visade sig driva en fransk bistro i, jajamän, KINA. Shanghai. Franck heter den. Hittade hans kort tidigare idag i kavajen jag bar då. Han var precis som jag i New York för att äta. Trevlig kille. Tror jag dräglade i hans mat.

Så jag är inte trött på grissida. Min vän tog mig till Fatty Crab. En lite restaurang i West Village som, hör och häpna, har sina rötter i Malysia. Skulle jag nu få reda på vad ”Malaysian hospatility” egentligen betydde? Stället skulle, allt enligt min vän, ensamt vara ansvariga för hela västvärldens relativt nyfunna vurm för grissida. Det låter som en överdrift. Men det är skillnad på grissida och grissida. Du kan i och för sig göra nästan vad som helst med den och det blir gott, men ni som vet ni vet och det är väl egentligen ingen hemlighet alls längre. Ni vet vad jag menar. Eller? Återigen, brässerad och friterad. Tror jag. Kanske den bästa jag ätit. Helt perfekt krispig, givande och fet. Allt det där som man brukar prata om, bara ett steg närmare perfektion. Eller var det perfektion?

Den serverades med ”pickled water melon” vilket betyder ”frukt i mat”. Gott. Samma tanke som med huvudet. Det där med att den skulle vara inlagd låter mer intressant än vad det faktiskt var, men du MÅSTE äta den. En anka med ris intogs också. Känner nu att jag borde skrivit det här inlägget lite tidigare för att minnas alla detaljer. Jag åt en hel del, men antar att det jag fortfarande minns kan klassas som oförglömligt. ”Malaysian hospatility” då? Nej, jag vet fortfarande inte vad det är.

Jag skulle kunna fortsätta ranta om sushi, ostron och pork buns men väljer att sluta här. Sammanfattning kommer snart.



One Comment

  1. Anna wrote:

    fantastiskt inlägg, du skriver så bra! det får nästan bli tullen ikväll ändå, jag har aldrig ätit grissida.