New York del IIII: New York

Det var New York ja.

Porchetta var anledningen att jag över huvud taget åkte. Lätt överdrift. Men jag funderade på att bosätta mig i denna lilla lokal de kallar Porchetta. De gör mer eller mindre bara en grej, vilket är att långsamt, långsamt rosta pork loin inrullat i pork belly. Ständigt denna grissida. En mängd örter, rosmarin, fänkål och alla de andra fick också följa med i rullningen.

Det hela serveras antingen med bönor och med bittra gröna, kan det ha varit vår vän maskrosen som dök upp igen, rätta mig om jag har fel? Jag slickade tallriken efteråt. En tallrik potatis med “burnt ends” intogs också, vilket är vad det låter som, rester från trancheringen. Är du sandwich-typen får du grisen i en bulle från Sullivan st. Bakery, den kungliga brödlevernatören i NYC. Porchetta är som namet antyder, en inrättning inspirerat av Italien och borde kanske varit med i Del I av denna guide, men som man säger, mer New York än så här blir det inte. Det är exakt sådana här ställen man saknar hemmavid.


The Spotted pig är en av de restauranger som fick en stjärna i Guide Michelin när den kom till staden, vilket var väldigt nyligen. Beläget i West Village ser det mest ut som en Engelsk lantpub, med blommor och blader uppåt väggarna. April Bloomfield som ligger bakom stället inspireras också huvudsakligen av det brittiska köket, men också, som sig bör det Italienska. Sedan har Fergus även här varit och rört i grytorna.

Vi får ett bord längst inne i ett hörn på övervåningen. Sofforna är mjuka, väggarna fulla med fotografier. “Mysigt”. Vår servitör kommer fram och ställer sig på huk och presenterar menyn. “Avslappnat”.

Devils on Horseback är först ut. Dadlar i bacon och något sött, traditionellt mango chutney, här i något liknande med nejlikor, lika gott som det låter. Sedan kom en radda rätter in. Gnudi, som är en gnocchivariant men där man ersätter potatisen med ost. Resultatet är enastående. Konsistensen och smaken överträffar brorsan många gånger om. Ricotta, salvia och “brown butter” ackompanjerade gnudin. Makalöst. Faktiskt. Sedan hade vi kalvnjurar, som smakade, tja kalvnjurar. Det blir väldigt gott först när de blandas rikligt med senapsåsen. Sist, men inte minst, ännu ett grishuvud, även denna gång i form av Bath Chaps som jag nämde i samband med Momofoku. Denna gång drog de intresset till sig när de förklarade att de lagt till även ett tredje moment. De hade även rökt huvudet lätt. Spännande. Visst var det bra, det lilla extra, men långt ifrån nödvändigt. Nu har vi tallrikar överallt och äter en tugga här och där, maten hinner svalna innan vi är färdiga. Konstigt för en stjärnkrog, men naturligt för en gastropub. Det är här vi har spotted pig, och jag gillar verkligen att Michelin betygsätter maten framför allt. I övrigt doftar det jul i restaurangen, nejlikorna gör sitt jobb.

Runt hörnet från restaurangen står det vackra människor utanför en anonym dörr. Vi går in. Därinne är det fullt av vackra, vänliga människor. Vi har ramlat in på Empoyees only visar det sig. En bar, på riktigt. Här står de tre ägarna bakom baren och stojar, flörtar med damerna och blandra coctails på ett liknande manér som Tom Cruise i filmen Coctail, men utan att det blir löjligt. Hur lyckas de? Jag vet inte. Männen har mustacher, rockar som avslöjar deras rang och leenden man aldrig i livet skulle lita på. Vet inte vad jag drack, men det var bra. Det här är ett ställe jag kommer återkomma till. Alla stamkunder hälsade oss välkomna och livet lekte. Välkomna!

Mitt uttalade mål med mitt besök var att inte äta ett enda mediokert mål mat. Check. Jag skulle kunna fortsätta skriva om staden men nu är det slut för den här gången. Men först en sammanfattning, en s.k. “trendspaning”:

1. Hög musik: Otto, Redhead, Momofoku och säkert några till hade en ljudnivå dubstep-männen på Plastic People i London skulle vara nöjda med. Ibland bra, ibland jävligt störande. Men att vid första tuggan på Momofoku få Jesus & Mary Chains Some candy talking på öronbedövande volym var högst försvarbart.

2. “Frukt i mat”: Momofoku (Persika och grishuvud), Fatty Crab (Vattenmelon och grissida), Redhead (Friterad kyckling, cornbread och jordgubbar), MOMA (Fänkålssallad och blodapelsin, mycket bra kafémat).

3. “Kypare som sätter sig på huk”

4. Gurkan. Överallt. Mer än bara vatten.

5. Grisen springer ingenstans. Tro inte ni är trötta på den. Beställ geten, men inte för att den är ballare än grisen.



2 Comments

  1. Anonymous wrote:

    Sköj läsning som vanligt!!

  2. Anonymous wrote:

    Du det var inte maskroser. Det var däremot min favvo av de gröna grönsakerna. Vill du veta vad den heter? Vi ses i stockholm, broder. Puss!