En idé, kanin, vänner


En idé som följt mig länge var att göra en engelsk “stock pot” med kanin. Kom inte ihåg hur det började, men jag ville samla några vänner för att umgås runt en enkel gryta tillsammans med gott bröd och mycket vin. Helt vanligt naturligtvis. Men varför kanin? Klassisk, i Sverige nästan bortglömd, bondmat intresserar mig. Har ätit kanin vid några få tidigare tillfällen och inte varit så imponerad men det är först när man lagar själv som man kan finna dess potential/svagheter. Jag var nyfiken. Kaninen kom dock inte helt oväntat att väcka känslor i min omgivning. Det finns ju få djur i Sverige som både ses som husdjur, men ändå accepteras som middag, såsom kaninen. Det var ingen som tyckte jag var dum i huvudet, men det väcktes äckelkänslor. Jag skulle aldrig någonsin äta hund eller katt, men kanin har jag inget problem med. Det är en kulturell spricka i Sverige där kaninen både lever vild, som husdjur och som matdjur. Jag hänvisar till historien och lagar min kanin.

Inspiration hämtades från Storbritannien och min skånske kamrats uppväxt. Vi övervakades av en kockstuderande då vi med en brödsåg (ja, förlåt, ville inte förstöra finkniven, behöver fler knivdon i mitt kök) styckade kaninen likt en kyckling: först längs ryggraden, sedan benen, “vingarna” och ryggraden. Levern hade bifogats vid sidan av, men njurarna satt på plats och avlägsnades med en skalkniv. Dessa sparades till senare.

Köttet bryntes med i ankfett i en gjutjärnsgryta, lyftes ur. Därefter bryntes även purjolök, scharlottenlök, morot och tre hela vitlökshuvuden enligt “I don’t know if you’ve noticed this, but the more you chop a carrot, the less it resembles a carrot”-principen. Kaninen lyftes i igen, denna gång tillsammans med en glädjebukett av timjan och persilja, vitt vin och vatten. Bring it to a boil, locket på, in i ugnen, cirka 90 minuter, ca 180 grader.

Det doftade fantastiskt. Det smakade till största delen fantastiskt. Sadeln hade kunnat göra bättre ifrån sig, men resterande delar var av mycket trevlig konsistens och smak. Vännerna var som galna i vitlöken och sög glatt i sig den, kaninen och buljongen. TIll detta serverades Sebastians dinkelhistoria, som saknade surdeg men hade en mycket bra uppsugningsförmåga, och Valhallabageriets Levain, som inte alls hade lika bra uppsugningsförmåga. Vinet i grytan var vitt, vinet på bordet rött. Allt gott.

Det blev allt jag önskade ur min “stock pot”. “Rustikt”. Nästa gång vill jag brässera sadeln, gärna tillsammans med sidfläsk, medan jag konfiterar benen. Det blir säkert ännu godare, men mindre GEMYTLIGT.

Tack till alla medverkande kockar, gäster och fotografer



One Comment

  1. Anonymous wrote:

    God kanin, gott sällskap, gott vin, god kväll! / robert