Noma

Noma serverade god mat. Jag hade tänkt att inte skriva mer än så, och på så vis skriva den kortaste recensionen om Noma någonsin, och samtidigt föra fram svaret på om de verkligen serverar god mat på “världens bästa restaurang 2010”. OK, “god” är en underdrift. Det var makalöst. Som relativ novis i dessa salonger drabbades jag av något i stil med Stendahl syndromet, hjärnan, smaklökarna och hjärtat gick på högvarv, efter sju serveringar (och nästan lika många amuse-boucher) var jag tvungen att mitt under vildanden resa mig och gå ut på piren utanför och andas. Dessutom var värmen i matsalen påfallande. Nåväl, det var en enastående presentation vi fick uppleva. Nästan varje rätt kom levererad av en ny, rasande ung kock, och presenterades på en ny dialekt av svenska, danska eller engelska. Jag tänker inte gå igenom rätt för rätt, men jag tyckte om menyns uppbygnad mycket, följden av rätter kändes logisk och nästan melodisk. Något “svårt”, något roligt, något “klassiskt”. Det fanns rätter som strök medhårs och de som verkligen inte gjorde det. Första serveringen utgjordes av friterad mossa med creme fraichedip. Oh! Sedan följer (bland annat, och i inte helt riktig ordning): Havtornsläder med picklade rosenblad, ett rökt vaktelägg, millimetertunt kavring med rökt torskrom och friterat ankfett, munk fylld med gurka och genomborrad av en rökt finsk sik, den klassiska krukan med rotsaker i “jord” av malt med syrlig yoghurt i botten. Dessa var alltså bara de inledande “snacksen”, innan de nio rätterna började bäras in. Redan här var jag övertygad om att ja, Noma gör god mat. Kommande rätter skulle utgöras av torkad pilgrimsmussla serverad med typiska gryn. Märkligt, fint, gott. “Ostron och havet”, ett makalöst ostron ångat i havsvatten serverat i ångan i gryta på stenar. Med grädde(!?) och sfärer(!?). Sanslöst gott. Efter lite lök, och utmattning kom en äggklocka i plast in på boordet. Det var dags för lek och vi får in brännheta gjutjärnshällar på bordet tillsammans med ägg och grönt. Nu får vi steka vår egen jävla omelett! I höolja. när vi är klara häller de över den familjära västerbottenosten som de såsat ihop. Det blir gott, kanske roligt, väldigt märkligt! Hönan och ägget. Kändes som ett välregisserat drag i måltidsupplevelsen. Sås måningom kom vildanden in, serverad med variationer på äpple och rökt smör, och här slog det till och jag gick ut på piren. Väl tillbaka serverades en päronfest med bl. a en parfait uppblåst till en gigantisk tvättsvamp. barnsligt och lugnande. Snart skulle vi nå finalen, ett “fyrverkeri” och det mest besynnerliga jag någonsin smakat. Den ene i sällskapet älskade den, den andre avskydde den. Själv var jag helt perplex, vad ÄR det här!? Oerhört förvirrande, fantastiska smaker som krockar på kanske helt fel sätt, jag var chockad. Rödbetsgranité med lakrisinfuserat messmör i någonslags glassliknande skapelse, dragon och torkade vinbär. Den driver dig till vansinne.

Jag valde att inte fotografera maten då det finns bättre bilder av en på Google eller i Nomas nyutkomna kokbok. Det blev en rätt grötig samling tecken här, men vad hade ni väntat er? Stilistisk skärpa?

Nej, jag var i det närmaste överraskad av alla nivåer de lyckades presentera, hur avslappnat de gjorde det och hur osnobbigt allt kändes trots den oerhört nördiga bakgrunden. Jag rekommenderar Noma, jättegott. Tack.

Smöret också, getsmör va, en sådan grej, kan bli hur stort som helst.



One Comment

  1. Anonymous wrote:

    "lakrisinfuserat messmör"