Italien, Ragu, Brooklyn

Svenskar älskar Italien. I synnerhet Italiensk mat. Vid närmare eftertanke inser jag att hela västvärlden älskar Italiensk mat. Britter, tyskar, amerikaner, alla utom landets närmsta grannar runt medelhavet, som hävdar att deras egna kök är överlägsna, är fullkomligt galna i allt det Italienska. Det är naturligtvis lite fånigt, då vi norrut ofta saknar förutsättningarna tio månader om året, då grönsakerna vi finner i butikerna inte har något gemensamt med de vi ser på tv mer än namnet. Detta struntar vi oftast i och frossar i mer eller mindre lyckade efterapningar. För visst finns det mycket att lära. Senast jag blev besatt av Italien var när jag läst Bill Bufords Heat, men även då jag insåg att boken med undertiteln “A kind of british cooking” egentligen inkluderade ett dussintal recept som egentligen är italienska. Men den här gången var det den ganska så gubbsjuka, sanslöst klyschiga serien Two Greedy Italians, som visas på SVT just nu. Kitchigt så det förslår, men vilken fin mat. Herre gud.

En vän lagade ragun från programmet. Finare ragu får du leta efter. Otroligt. Fin.

Det var en restportion jag fick smaka. Min vän lade ett stekt ägg på istället för pasta. Det var ett skämt på hur de lagar mat i Brooklyn. Ta en traditionell rätt och lägg ett stekt ägg på toppen. Toppen! Så går det till förstår ni. Om jag ska vara fullständigt uppriktig så tyckte jag det fungerade här. Förlåt Italien. Men jag är inte en av er ändå.

Receptet på den finaste av raguer finns här. Servera den hur ni vill.

Fun fact: Det sägs att giftermålet mellan Katarina av Medici och blivande Henrik II av Frankrike 1533 var startskottet för den franska gastronomin. Katarina ansåg den franska maten undermålig och tog med sig en hel armé med kökspersonal till sitt nya hemland. Dessa skulle få stort inflytande på vad som skulle bli den franska gastronomin. Fler Medicis kom till franska hovet med än mer kökspersonal. Så småningom lärde sig fransmännen att man inte använde kryddor för att dölja dåliga råvaror, men för att framhäva goda råvarors egenskaper. Ungefär detta står att läsa i  Jan Öjvind Swahns “Fil, fläsk och falukorv” som ni skymtar på bilden. Bara för att slå sista spiken i kistan.